Kolningsgropar i Bohuslän – en sammanställning

Enligt lämningstyplistan till FMIS ska kolningsgropar bedömas som fornlämning. Traditionellt har de ansetts vara ett äldre sätt att framställa träkol, och i Bergslagen, Småland, södra Norrland m fl finns det kolningsgropar daterade till äldre järnålder. Dateringar till järnålder och tidig medeltid vanliga dateringar i Bergslagen (se t ex Länsmuseet Gävleborgs rapport ”Kolningsgrop i Stackbo” 2014:13). I Bohuslän är det däremot helt annorlunda. Kolningsgroparna i Bohuslän hänförs vanligen till sen historisk tid, och då ofta, 1700–1900-tal. Detta är något som traderas inom arkeologin i Bohuslän, utan att någon riktig sammanställning har gjorts. Vid en översiktlig studie av dateringar från ett fåtal rapporter verkar det som om dateringarna är relativt samstämmiga, vilket är intressant. Hur kommer det sig att kolning förekommer i grop under sen historisk tid i Bohuslän, i ett landskap som är relativt trädfattigt? Finns det undersökta kolningsgropar i Bohuslän med äldre dateringar? Kulturlandskapet undersökte en kolningsgrop i Tossene, som daterades till 469 +/- 45 BP (1390-1520 e Kr), och det finns uppgifter om att Göteborgs stadsmuseum undersökt en kolningsgrop på Hisingen som daterades till vikingatid…
Träkol är en förutsättning för metallproduktion enligt äldre metoder såsom blästbruk. I Bergslagen har kolningen varit en förutsättning för att hyttor och bruk skulle kunna producera järn, koppar m.m. Där förutsatte en tillväxt i järnbruken att kol kunde produceras mer storskaligt och kolmilorna tillkom. Bohuslän har haft helt andra naturgeografiska förutsättningar. Bohuslän var enligt historiska källor ett skogsrikt landskap under medeltiden och timmerexporten var stor under 1500-talet, så stor att danska kronan stiftade lagar mot skogsskövlingen i landskapet. Någon järnproduktion att tala om finns ej. Vid en jämförelse av antalet blästbrukslämningar skiljer sig Bohuslän åt med sex registrerade lämningar medan Västergötland har 768, Småland 1988 (varav Jönköpings län 458) Värmland 351 och Halland 135. Dalsland har dock endast fem registrerade blästbrukslämningar i FMIS. En jämförelse av det registrerade antalet kolningsgropar i landskapen skiljer sig också mycket. Bohuslän har 138 kolningsgropar, medan Dalsland har 18, Halland – 6 (!), Västergötland – 1150, Småland – 1598 (varav Jönköpings län 1246) och Värmland – 3326 kolningsgropar. Skillnaden är markant. Vid en ny sökning på samtliga kolningsanläggningar (kolningsgrop, kolmilor) har Bohuslän 150, Dalsland 48, Halland 11, Västergötland 1652, Småland 9700 (Jönköpings län 4244) och Värmland 3647.
Kolningen i Bergslagen var anpassad för en storskalig produktion av järn. Där fanns stora skogar, och en teknikutveckling skedde under medeltiden med liggmilor och resmilor. Hyttorna och hammarsmedjorna krävde mycket kol. I Bohuslän har det inte funnits någon järnproduktion under historisk tid, och har det funnits sådan under förhistorisk tid har den varit mycket småskalig. Behovet av träkol har därmed varit en annan. Den lokala produktionen skulle med stor sannolikhet förse by- och gårdssmedjor med träkol. Eventuellt har kolning varit en bisyssla i mer skogsrika trakter. När Rio Kulturkooperativ genomförde inventeringar på Femstenaberg söder om Strömstad påträffades ett kolartorp, Skee 1803. Torpet ”Kollehagen” eller ”Kolarmossen”, har två intilliggande områden med skogsbrukslämningar, där en kolningsgrop blivit daterad till 1700-1800-tal.
Picea kulturarv planerar att under hösten 2017 gå igenom samtliga daterade kolningsgropar i Bohuslän, utifrån frågeställningarna: Hur undersöktes de, vad innehöll de, vad provtogs, och vilket dateringsresultat blev det?